Nu står jag här igen.. Fan! Ensam. Känner mig så jävla borttappad.. Kan inte ens uttrycka mig med ord. Tårarna är fan överallt! Så fort jag kom hem så la jag mig i sängen och somna gråtandes. Vakna av att mamma kom in och då börja jag gråta igen. Vet fan inte om jag kommer klara det här! Det brast för mig när du sa "Jag tycker du är stark, har inte sett en enda tår.." Det sprack, allt kom bara av sig självt. Klumpen i halsen kunde i stanna kvar där längre, tårarna bara flög. Och när du krama mig.. Dina kramar, din närhet, din lukt! Allt! Allt är som bortblåst.
Känner mig som den där lilla flickan på ica maxi som tappat bort sin mamma..