9/11

Att vakna varje morgon
med det på hjärnan,
är så fruktansvärt knivhuggande
och gnagande
att jag önskar att jag kunde sova
flera dygn till.
kanske en vecka,
kanske ett år,
bara jag slipper den där känslan
som kryper i hela kroppen
och tränger fram tårar som jag inte orkar hålla inne.
Hur lätt jag än verkar ta det,
så är det raka jävla motsatsen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0